Ingen vet säkert hur kyrksocknarna kom till i Norden, men språkvetaren Stefan Brink har forskat i det och hans teori är att storpampar byggde dem under 900–1000-talen. Kyrksocknarna började både på Islands gårdskyrkor och i norra Skandinavien. I slutet av 1000-talet och under hela 1100-talet tillämpades en effektivare kyrklig uppdelning än vad som gjorts innan, och nu grundades även stift. Kungar började bygga så kallade maktkyrkor på välplanerade kronogods i Tröndelag, Norge och förmodligen även i delar av Sverige. Troligtvis i Hälsingland, på Gotland och i Östergötlands kungsgårdar. Senare tillkom den faktiska sockenbildningen, och runt de centralt placerade sockenkyrkorna placerades begravningsplatser som blev gemensamma för hela bygden. Innan dess hade varje gård en egen begravningsplats.
Svenska kyrksocknar
Det har diskuterats mycket bland flera forskare hur de svenska kyrksocknarnas uppkomst såg ut, och forskarna Johan Kraft och Stefan Brink har gjort en sammanfattning av de diskussioner som gjorts. Båda har kommit till syntesen att det inte går att komma fram till en gemensam slutsats, men de delar inte alla åsikter. Landskapen i Sverige tycks alla ha bildat kyrksocknar på olika sätt. Stefan Brink anser att i Götaland skedde sockenbildningar när bönderna samman
fogades med de redan befintliga antalen kyrkor, för att utveckla ekonomiskt starka sektioner. Johan Krafts åsikter ser lite annorlunda ut. Han framhäver att i Sverige fick socknarna och deras befolkning en frihet som inte var känd i det vägledande tinget.
Troligtvis uppkom Ölands och Gotlands socknar under 1100-talet, under det att sockenbildningen i Västergötland och Östergötland uppkom under epoken 1150–1250. Det antas att Svealands sockenbildningar påbörjades under 1100-talet för att slutföras under 1200-talet. När det gäller de norrländska socknarna finns ett register på de äldsta i 1314 års Sexgärdsgärd. Antagligen kom dessa socknar till mellan åren 1150–1300, och sockenkyrkorna placerades nära gravhögar, offerplatser och kungsgårdar.
Förpliktelser i en socken
I de kyrkobalkar som fanns i landskapslagarna var sockenborna och prästen två olika parter med gemensamma befogenheter och förpliktelser. Det var troligtvis så även under medeltiden att socknen hade uppgifter som inte kyrkan hade. I Gotland var det vanligt att männen som bodde i en socken själva fick döma i vissa mål, och detta utvecklades med tiden till officiella sockenstämmor. Alla svenska socknar sedan 1682 var uppdelade i rotar, exempelvis båtmansrote, ryttarrote, soldatrote och fattigrote. Det går med andra ord att jämföra de gamla kyrksocknarna med dagens kommuner.